Hur såg fornsvenskan ut
•
Svenskans historia
Fornsvenska (cirka 1225–1526)
Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan (även om det länge levde kvar i vissa områden).
Fornsvenskan brukar delas in i två perioder: klassisk fornsvenska (ca 1225–1375) och yngre fornsvenska (ca 1375–1526). Under den klassiska fornsvenska perioden etablerar de medeltida landskapslagarna ett skriftligt svenskt lagspråk. Västgötalagen, som tros vara författad runt år 1225, är den äldsta av de bevarade landskapslagarna.
I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Den yngre fornsvenska perioden inleds med Magnus Erikssons landslag och stadslag som säger att dombrev och köpehandlingar skulle skrivas på svenska (i stället för på latin). Under den här tiden blir det vanligare med texter på svenska. Många av dem var religiösa texter men det skrevs även skönlitteratur, facklitteratur och olika köpebrev och testamenten.
•
Klassisk fornsvenska
Klassisk fornsvenska eller äldre fornsvenska var den fornsvenska som talades 1225–1375. Den kallas klassisk fornsvenska för att språket var relativt stabilt och att de nedärvda ljud- och formsystemen var relativt väl bevarade. Den klassiska fornsvenskan hade också tämligen få lånord.
Den bakre gränsen för klassisk fornsvenska utgörs av den äldsta texten skriven med latinska bokstäver, ett fragment av Äldre Västgötalagen som daterats till ca. 1225. Vid mitten av 1300-talet kom den första rikssvenska lagboken Magnus Erikssons landslag (Magnus var Sveriges kung under den tiden). Under klassisk fornsvensk tid finner man huvudsakligen tre texttyper:
- Lagar
- Religiösa texter
- Poetiska texter
Exempel
[redigera | redigera wikitext]Exempel på klassisk fornsvenska, den så kallade hednalagen ur Äldre Västgötalagen från 1200-talet:
- Givr maþr oquæþins orð manni, þu ær æi mans maki oc eig maþr i brysti. Ek ær maþr sum þv. þeir skvlv møtaz a þriggia vægha
•
Dialekter förr och nu
Svenska sedan 800-talet
Svenska språket har ur historiskt perspektiv genomgått stora förändringar som har avlägsnat det från det nordiska fornspråk som det en gång har utvecklats ur. De äldsta runinskrifterna i Norden visar att språket var ganska enhetligt under urnordisk tid, men relativt tidigt kan man urskilja skillnader mellan östnordiskt språk och västnordiskt språk. Från och med 800-talet räknar man runsvenska som ett separat språk.
Dialektsplittringens tid
De språkliga förändringarna ledde med tiden till att svenskan, i likhet med danskan och norskan, har splittrats i dialekter. Denna process kallas för dialektsplittring.
I vissa fall har en språkförändring medfört olika resultat i olika delar av landet. I andra fall har en nyhet bara slagit igenom på en del håll och på andra håll har då mycket gamla drag bevarats långt fram i tiden. Dialektsplittringen är alltså en följd av att processerna inte varit desamma överallt.
Äldre fornsvenska räknar man