Hur säger man avgrund
•
avgrund, djup på arabiska
ﻟُﺠَّﺔ
lujja
femininum singular
Roten till avgrund, djup
Roten till det arabiska ordet för 'avgrund, djup' består av: Bokstaven ﻝ som heter lam och uttalas l. Bokstaven ﺝ som heter jim och uttalas j. Bokstaven ﺝ som heter jim och uttalas j. Arabiska ord med samma rot innehåller samma bokstäver och är ofta besläktade.
Ord med samma rot som avgrund, djup
ﻟُﺞّ
lujj
avgrund, djup
ﻟَﺞَّ
lajja
att envisas
ﻟَﺠَﺎﺟَﺔ
lajaaja
envishet, uthållighet
Mönstret för att bilda avgrund, djup
Det arabiska ordet för 'avgrund, djup' bildas enligt mönstret verbalnomen form 1 (fu3la). Mönstret anger hur rotbokstäverna ska kombineras med andra bokstäver/vokaler för att forma ordet. Mönstret visar vilken typ av ord det är, och tillsammans med roten kan du använda mö
•
Innehållet som finns tillgängligt på vår webbplats är resultatet av våra redaktörers dagliga ansträngningar. De arbetar alla mot ett enda mål: att förse dig med rikt innehåll av hög kvalitet. Allt detta är möjligt tack vare de intäkter som genereras av reklam och prenumerationer.
Genom att ge ditt samtycke eller prenumerera stöder du vår redaktions arbete och säkerställer den långsiktiga framtiden för vår webbplats.
Om du redan har köpt en prenumeration, logga in
•
Leve dessa ord på glömskans avgrund
Om jag finge pengar så bleve jag glad och ginge ut att förlusta mig. Ack, dessa konjunktiver blir alltmer sällsynta. Den enda riktigt levande konjunktivformen i dag är vore: Den som ändå vore där! Om du vore klok (men det är du inte), så …
Finge, bleve, ginge och vore är så kallade preteritumkonjunktiver, och sådana lever nära glömskans avgrund. Men det finns en grupp som har det än värre: presenskonjunktiverna. De är inte helt borta, men inte heller i levande bruk. I dag möter vi dem nästan bara som relikter i fasta fraser: Leve födelsedagsbarnet! Kvinnan tige i församlingen. Vare därmed hur det vill! Tro det den som kan.
Gemensamt för konjunktiverna är att de slutar på ett -e (utom tro). Vore, bleve, finge och ginge utgår från den gamla pluralformen i preteritum: (de) voro, blevo, fingo och gingo. Presensformerna – leve, tige, vare – går däremot tillbaka på infinitiven: (att) leva, tiga,