Hur säger man hade


  • Göra böjning
  • Säja eller säga
  • Säga böjning
  • hur säger man hade
  • Svenskans olika tempus kan i princip hänföras till två tidsplan, nämligen nutid och förfluten tid. Om tidsplanet är nutid är det naturligt att växla mellan presens (närvarande tid), perfekt (förfluten tid i förhållande till nu) och futurum (framtid). Exempel: Lisa äter middag (presens); Pelle har redan ätit middag (perfekt); Ulla ska snart äta middag (futurum).

    När tidsplanet är förfluten tid kan man växla mellan preteritum (fixerad dåtid), pluskvamperfekt (förfluten tid i förhållande till då) och futurum preteritum (framtid i förhållande till då). Exempel: Lisa åt middag med Pelle i går (preteritum); Ulla hade just ätit middag när Lisa kom (pluskvamperfekt); Pelle skulle just äta middag när Ulla kom (futurum preteritum).

    Tempus vid indirekt anföring

    Indirekt anföring innebär att ett yttrande eller en tanke inte citeras direkt utan refereras i form av en att-sats eller en frågebisats, alltså Lisa säger att hon är glad i stället för Lisa säge

    Konjugering av verbet att säga

    Att säga - Verbböjning på Svenska

    VerbtidVerbkonjugation (irregular)
    Infinitiv:att säja / säga
    Presens:säjer / säger
    Preteritum:sa / sade
    Supinum:sagt
    Imperativ:säj / säg!
    Presens particip:säjande / sägande
    Passiv:säjas / sägas

    Aktiv verböjning av att säga

    Med hjälp av konstruktionerna ovan kan vi böja verbet att säga i alla tider och personer. Tabellen nedan visar de aktiva böjningsformerna av att säga. Till skillnad från passiv verbböjning berättar de aktiva konstruktionerna vem som agerar och är därför ofta bättre att använda. Genom att aktivt uttrycka dig undviker du tungt och oprecist språk.

    Nominella former

    Infinitiv: Att säja / säga

    Presens particip: säjande / sägande

    Supinum:sagt

    Indikative

    Presens
    jagsäjer / säger
    dusäjer / säger
    han/hon/den/detsäjer / säger
    visäjer / säger
    nisäjer / säger
    desäjer / säger
    Perfekt
    jaghar s

    Svenskan uttrycker tid genom att tidsböja, eller tempusböja verb i nu-form, det vill säga presens (till exempel gillar) eller då-form, det vill säga preteritum (till exempel gillade).

    För händelser som har inträffat tidigare finns två olika sätt att uttrycka dessa beroende på om de relaterar till ett tänkt "nu", eller ett tänkt "då". Följande exempel illustrerar det.

    Nu, när jag sitter här och tänker på det, inser jag att jag alltid har gillat fransk film.
    Då, när jag satt där och tänkte på det, insåg jag att jag alltid hade gillat fransk film.

    Formen har gillat kallas perfekt, och formen hade gillat kallas pluskvamperfekt.

    När man skriver en text är grundregeln att man ska hålla sig till en av de tänkta tidpunkterna, alltså antingen ett nu-fokus eller ett då-fokus. Detta kallas tempusharmoni. Om man skriver med ett nu-fokus använder man formerna presens och perfekt, och om man skriver med ett då-fokus använder man formerna preteritum och pluskvamperfekt.